Ranzania – myt och verklighet

Ranzania en läcker berberissläkting

Maj är hänryckningens tid. Träd och buskar vecklar ut nya, fräscha blad. Gräset spirar i smaragdgrönt – bara det ordet… ..smaragdgrönt håller sin egen mystik. Men det gör också att i lunden, därnere på marken under trädkronorna slåss en mängd ljuvliga vår- och försommarblommare om ljuset just nu. Trängseln är intensiv. Snart stänger trädkronornas fullt utvecklade blad ute ljuset och växtcykeln är sluten. Lundväxterna har alltid och kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.

Att välja ut en är inte så lätt… Anna, Anna Vattenkannas Trädgård, har en länksamling där du kan se bloggares favoriter månad för månad.

För mig blev det Ranzania japonica. Den är ljuvlig om än inte vackrare än så mycket annat just nu. Valet kunde egentligen fallit på Sorgklocka, Trillium med flera men förra våren fick jag lära mig en myt om Ranzania. Ranzaniaär ensam i sitt släkte och har inte fått något svenskt namn men det verkar inte bekymra den. Myten? Den ska vara väldigt svår att etablera. Du lyckas aldrig förrän på tredje försöket. Jag köpte min lilla fröplanta i Göteborgs botaniska. De har ett bord där de säljer av sitt egna överskott. Tror inte jag visste vad jag köpte men det där ensamma bladet som såg ut som en sockblomma var vackert. Både Ranzania  och sockblomma, Epimedium, tillhör familjen Berberidaceae så likheten är kanske inte så konstig. Fröplantan överlevde och är nu åtminston 10 år och etablerad på första försöket. Den är dessutom flyttad ett antal gånger. Så strunt i myterna som florerar och pröva själv!

Det jag inte kommer pröva är att dela den. Så har jag haft ihjäl andra släkten i den här familjen. Jag låter frökapslarna, de vita bären som liknar snöbär,  landa under moderplantan det brukar räcka och med tiden dyker det upp nya miniplantor runt omkring.