Doften från gammaldags pingstliljor

Jag vet inget om den här gläntan, vem som bott här eller varför den lämnats och husen rasat. Den ligger på kanten till ett naturreservat, vid foten av ett berg och i den mest ljuvliga miljö. Tror min kunskap ska få förbli på just den nivån…

Först ut med blomning och doft är våra enkla vita sippor som de flesta älskar som vårens budbärare. Men lägg dig platt i en vitsippsbacke och dra in luften… ..de doftar svagt men gott. I den här gläntan har de tagit sin naturliga plats eller snarare återtagit. Men de samsas, följs av doftande växter med kulturursprung.

Gläntan är en kontrast mellan naturlig skogsbacke med ekar, björkar, liljekonvaljer och vitsippor. Men de ramas in av stenmurar så uppenbart lagda av människor. Människor som lämnat kulturväxter som också doftar. Först, tillsammans med vitsipporna blommar en riktigt gammal sort av dubbla påskliljor. Påskliljorna lämnar över till gullvivorna som fortfarande ackompanjeras av vitsipporna. Vivorna har en diskret men ljuvlig doft. Men det är en doft som gör sig bäst just där på backen.

Nu när vitsipporna är på sluttampen och de börjar lämna över till försommar syns en tydlig lämning av en husgrund inte i sten utan som en svag upphöjning.  En pytteliten kvadrat med dagens mått mätt triggar fantasin. Det häftiga så här års är att hela grunden är kantad av matt blågrå narcissblad. Det är pingstliljorna som pockar på uppmärksamhet. V som i victory, vi finns kvar. Riktigt gammaldags är de, inget pråligt eller storvulet utan diskreta blad, små blommor, en liten miniatyrkrona kantad i klaraste rött och doft, massor av doft.

Om jag istället vänder blicken åt höger, upp och in bland träden som säkert sått sig där efter huset försvann så finns där en backe full av liljekonvaljer så här års. De kommer se både de enkla pingstliljorna och så småningom även dubbla pingstliljorna blomma. 

Blomning i vitt sammanlänkar flera månader av doft, naturlig och planterad, blandad med lite gult och en och annan akleja… ..så har en doftande glänta blivit kvar. Det känns som en eller flera försiktiga händer ömsint vårdar narcisserna. Men skogen kryper allt närmre…