En vacker vy
De vackraste vyerna
De bjuder utan tvekan naturen på. En vacker vy kan vara solen över fjällen en härlig vinterdag. Den första värmande solstrålen genom naket grenverk som lovar spirande grönska. En fantastisk miljö vid havet. Den kan vara storslaget vacker eller en miniatyr, ett utsnitt ur densamma. Detaljerna är det som oftast får mig att förundras över naturen. Jag tar gärna med intrycken hem och försöker få till något som kanske inte är detsamma men ändå inspirerat. Tidigare har jag visat min damminspiration som jag har kvar från Ramsvikslandet. Ni kan vara glada att ni slipper gå i skogen med mig och höra mig utbrista titt som tätt – ååååhh de stenarna vill jag verkligen ha. De stenarna är oftast åtminstone ett ton tunga eller gärna mer 🙂
Funderar på vilka bilder, vilken vacker vy som ska få illustrera, få spela första fiol. Att välja en särskild vy från ’trädgården’ känns lite pretentiöst, kanske till och med skrytigt. Fast jag är stolt och nöjd med många saker jag gjort. Som besökare och/eller tittare får man gärna reflektera och känna inte bara positiva saker utan också, det där var inte min grej. Det tycker jag är bra! Många saker jag sett genom åren har jag känt så kring och det har hjälpt mig både att prioritera och spara tid. För det är ju det praktiskt testade som visar det verkliga resultatet. Däremot kan vyerna aldrig vara ’fel’ för dem är rätt för mig eller den som skapat dem. Vi är ofta rätt snabba att döma ut. Fast här tänker jag… ..det är rätt, det är bara inte rätt för mig. Det är värt att komma ihåg. Jag är nöjd med hur sockan tagit sig och ter sig. Röjer jag bland grenarna i en av bilderna eller ställer en stol i rundeln så får jag dessutom tillgång till en vacker vy över nejden.
gångar slingrar fram ofta inspirerade av hur det är i naturen, få raka former
Ljuset – hur det faller, stämningen som skapas, överraskningsmoment tar jag med mig hem. Hur linjer och former leder blicken och skapar nyfikenhet försöker jag också tänka på. I skogen har jag svårt att lämna en stig, vill gärna följa tills den tar slut. Så ibland ska jag bara passera en rundning till, och en till, och en till…. Det tar sällan slut. Och jag har oftast en lite besviken känsla om jag behöver vända – vad är det jag missar. Nu kan jag gångarna utan och innan på Lillevarn och det skulle jag kunna i en trädgård också men ändå.. Principen, tanken det är den jag tänker på.
Sockan igen en försommardag ungefär i tid som björkskogen från Hemsedal ovan. I Hemsedal lockade ljuset längre och längre in i skogen. I sockan faller solen in från söder men silas mellan en grupp askar. Bladen slår ut och och ljuset förändras, berget döljs bakom uppvuxna perenner och vyn bak askarna blir en dold skatt.
Tror nog jag vågar rensa lite i vår. Har varit sparsam tidigare innan jag varit hundra på hur soligt och varmt det blir. I somras upplevde jag att lite mer solljus skulle göra oss glada allihop.
Önskar dig en härlig 3:e advent och hoppas att solen lyser hos dig också!
Det är nog så, att vi hämtar inspiration och idéer till våra trädgårdar från den stora trädgården därute … naturen. Eller som jag kallar den i min blogg, ”Det fjärde blomsterhavet”. Jag har varit på många trädgårdsresor men en trädgård jag aldrig glömmer är Greencombe i West Somerset, norr om Devon nära havet. En trädgård där en kamp fördes mot de svåra väderförhållandena. Den dominanta nordvästvinden, det branta läget och bristen på ljus (solen når under två månader på vintern inte över det bakomliggande berget). Trots det, eller kanske tack vare det, var denna trädgård något alldeles extra med de mossbeklädda stigarna som slingrade sig uppför berget. Inte gjorda av människohand utan upptrampade av djur, främst hjortar. När solen letade sig ner genom trädgrenarna skimrade mossan som guld och i mossan växte hundtandsliljor i olika färg. Det doftade varm skog. I skogen växte azaleor och kamelior helt naturligt ihop med andra träd, sådana vi normalt förknippar med våra skogar. Det var en känsla av att vara ute på en skogspromenad men ändå befinna sig i en trädgård. Naturligtvis går det inte att beskriva känslan men jag glömmer den aldrig. Det var som att förflytta sig till en sagovärld.
Känner så väl igen mig i din beskrivning över att hämta inspiration från naturen. Att vilja ta med sig tontunga stenar hem 😉 När jag ser din socka och när jag ser ljus och skuggor falla … då ser jag en bit vacker natur.
Ursäkta att min kommentar blev lite lång. Men ditt inlägg väckte minnen till liv 🙂
Önskar dig en fin tredje advent!
Kram Anita
Men herregud, inte ska du be om ursäkt för det. Det är bara roligt att läsa. Tänk det kanske blir mitt absoluta drömresemål 🙂
Tack, det är ju kul om även andra tycker jag lyckats. Mina föräldrar kommenterar ständigt – jaaa… här har du allt att göra. Mera sällan åå va fint det blir. Det är någon slags omsorg tänker jag. Fast jag brukar fråga ibland – jamen hur ser det ut då?? Jo det är jättefint.
Tack detsamma! Kram, Carina
Jag förstår precis hur du känner det när du är ute och går i skogen, fast jag viker gärna av från stigen, för att inte missa något inne i gläntorna. / Britt
Haha… jo det gör jag med. Och har jag kameran med tycker omgivningen, sällskapet att jag är jäättejobbig. Så jag försöker gå med andra fotande människor.
Carina
Vakre bilder som alltid! Det andre bildet er så fint! Herlig å se hvordan stien svinger seg i landskapet. Er det Hemsedal i Norge du har vært?
Ønsker deg en fin helg!
Klem, Marit
Tack Marit! Ja det är norska Hemsedal. Vi är mycket där och åker skidor. Sommaren 2014 lät vi husvagnen stå kvar och vandrade en hel del. Underbart med vacker natur och mängder av växter jag drömt om att se vilda – pyrola, stormhatt, baggsöta, linnea och många fler. Varje bergstopp hade sin egna flora.
Kram, Carina
Gillar verkligen din beskrivning i början av inlägget, det stämmer så väl och jag slutat aldrig förundras över alla vackra vyer som vår natur bjuder oss på. Vyerna från din trädgård är också galet vackra! Hoppas du får en mysig Luciahelg! /Lotta
Naturen är ändå mästaren med vyer som vi helt enkelt inte kan komma i närheten av i många fall. Tiden är också en faktor. En urskog med fallna björkar tar sin tid för att bli till.
Allt gott
Anette
Den vandringen bjöd förutom på de vackra småvuxna björkarna på skogsnycklar, pyrola, linnea och andra hos mig ovanliga arter. Som en trädgård men helt naturligt – helt enkelt ljuvligt 🙂
Ja du vår natur den är oslagbar hur mycket vi försöker så har den ställen som slår allt.
Du har många platser att se vackra vyer på.
Ha det gotti helgen
kram Meta
Åh, underbara bilder och härligt att få vandra i dina tankar också. Känner igen mig, det är Naturen som är inspirationen. Ljuset, formerna, färgerna, kontrasterna, harmonierna, upptäcksresan i en tillvaro som aldrig känns ansträngd och krystad, men kan var full av dramatik ändå. Den blir aldrig tråkig. Tänker mycket på att harmonierna har inslag av dissonanser, något som gör att det finstämda också klingar av något annat på ett alldeles sjävklart vis.
Ha en härlig helg!
kram
/Katarina
Det är nog så att det helt igenom harmoniska lätt glider förbi delvis obrukat – åtminstone för mig. Den lilla dissonansen behövs precis som du säger men är svårare att komma på själv.
Tack detsamma! Kram, Carina
Ljuset i dina bilder är så vacker, så vilsamt, och jag förvånas inte alls över att skogspromenaderna tar sin tid. Jag ser fram emot att se de vyer som du kommer att skapa i din nästa trädgård så småningom.
Kram Kristina
Tack – det är roligt att höra. Ljuset är oftast det som fångar mitt öga inte det som är i ljuset utan hur ljuset lyfter det. Ja tänk – det ska bli spännande… ..kanske redan 2016 🙂
Kram, Carina
Så fint och så genomtänkt.
Kram
Tack Inger och välkommen hit!