Ormbunkar, åtminstone vissa av dem har en historia som sträcker sig miljontals år bakåt i tiden. Frodigheten får mig att tänka på fuktiga regnskogar i andra klimat. Trots detta så finns det många sorters ormbunkar som trivs i trädgården och en hel del arter i den svenska naturen.
Det är en fröjd att se bladen utvecklas hos vissa släkten under våren. En rund, platt, snedställd och väldigt hårig cirkel kommer upp ur jorden. Sakta, sakta rullar den ut bladen och de bruna håren visar sig dölja vackra gröna nyanser. Det är som att sakta äta en lakritsrulle...
Ormbunkar för lunden
De flesta jag visar här odlar jag i en lundmiljö, det vill säga vandrande skugga under högre träd och i en fuktighetshållande, mullrik jord. Fukt och mull behövs för att ormbunkar ska bli så pampiga som bara ormbunkar kan bli. Det beror delvis på att sortimentet hos våra plantskolor är litet och oftast inriktat mot de som trivs så. Men jag har också på senare tid hittat ett par för stenparti.
Det finns massor av ormbunkssläkten men i huvudsak är det några som är enkla att odla i södra Sverige. Det är Athyrium, Blechnum, Dryopteris, Osmunda och Polystichum. Utöver dessa så odlar jag Adiantum och Asplenium och några arter till.
Ormbunksanatomi
Det finns inga bra översättningar kring vad de olika delarna hos ett ormbunksblad ska kallas. Hela bladet inklusive bladstjälken kallas på engelska 'frond' och mäts från marken till toppen. Bladen, leaf eller blade, kallas oftast bladskivor och börjar vid de nedersta småbladen. De små bladen längs bladstjälken kallas 'pinna'. Sen finns ett antal vetenskapliga begrepp för att beskriva variationen hos småbladen och spetsarna på bladskivan.
För mer inspiraton, arter och sorter samt lite om odling av ormbunkar kan man kika hos odla. Om man tycker om att samplantera i lunden eller perennplanteringen tänker jag att ormbunkar är självklara med sitt vackra bladverk. Visst kan en växts blomning vara vacker men oftast ack så kort. Då är bladverk, bladformer, strukturer och färger det som gör planteringen vacker över tid.
The pictures are all protected by © and are not to be used without my permission
Ljus och fukttillgång för vanliga sorter


Adiantum
Ett gracilt och vackert släkte ormbunkar och många känner säkert igen bladen från blomsteraffären där snittadiantum ofta finns. Släktet innehåller ca 200 arter av små till medelstora ormbunkar och de är spridda över hela världen.
Adiantum kännetecknas av att de oftast har svarta, blanka stjälkar och blad utan mittnerver.
De som kan odlas på friland hos oss bildar med tiden vackra mattor om man har tålamod. De trivs bäst i en fuktighetshållande, inte blöt, mullrik jord och i ett läge med ljus skugga.
venustum
Bergadiantum,
I stort sett vintergrön i milda områden. Har en tunn, krypande rhizom som bildar en matta med ovala ormbunksblad. Varje blad är uppbyggt av många små, solfjäderformade segment. Får ofta en vacker rostbrun ton under höst och vinter.
OBS! Den som oftast odlas och som spridits via STA är inte en äkta venustum. Vad min är... ?
ca 25 cm
Arachniodes - familj Dryopteridaceae
Vackra ormbunkar som inte är så vanliga i odling i Sverige.
simulans Chen Yi
Kallas på engelska för ‘Rosy Holly-Fern’ och beskrivs som en av de vackraste i sitt släkte. Bladskivorna är tvådelade och de nya bladen är ljust rosa och mognar sen till en gröngul ton. Kontrasten lär vara mycket vacker.
Behöver ett läge i ljus skugga och mycket skyddat, kanske allra bäst i kruka. Behöver vintertäckning.
Asplenium - bräken (hjorttunga)
Vackra ormbunkar, varianter av scolopendrium, som blir ca 30 - 50 cm höga med helbräddade och styva vackert mellangröna och vaxartade blad. På senare tid har man också flyttat in andra släkten och de jag odlar är betydligt mindre. Ett exempel är A. ceterach. Men jag har också hittat en art vild i trädgården - A. septentrionale, gaffelbräken.
Asplenium scolopendrium är mycket variabel och det finns ett otal sorter som har odlats i trädgårdar. Under ormbunkseran på 1800-talet fanns hundratalssorter men idag finns inte så många kvar i odling. När de trivs och är fullt utvecklade är de riktigt exotiska i trädgården
Ett av de lite trixigare ormbunkssläktena hade jag läst när jag började odla dem och den första hjorttungan dog men sen dess har det gått väldigt bra så jag tänker att man ska definitivt pröva. De är känsliga för väta vintertid och grönskar sent på våren. Sägs trivas bäst på kalkhaltiga jordar men jag odlar ett exemplar i en våtbädd med torvjord. Man kan mylla ner lite krossade äggskal just runt ormbunken eller musselskalskross som man stärker hönornas foder med.
ceterach syn. Ceterach officinalis
Mjältbräken - Europa inkl Sverige. Fridlyst och akut hotad
En mycket liten ormbunke med en kort, upprätt jordstam. Bladen är 5-10 cm långa och upp till 2 cm breda och djupt parflikia. Bladflikarna är helbräddade. Ovansidan är kal och rent grön medan kanten och undersidan är tätt fjälliga vilket ger ett silveraktigt intryck. Bladen är vintergröna och vissnar ner under andra året.
Trivs i stenparti med lite kalk i jorden. Klarar nästan total torka på grund av bladens förmåga att rulla ihop sig i torka.
10 cm
scolopendrium
Hjorttunga - fridlyst i hela landet - Europa (Sverige), Turkiet - N Iran, Japan, NV Afrika, SÖ Kanada, Ö USA, Mexiko, Hispaniola
Vacker bräken som har hela, långsmala blad i en vacker ljust grön färg. Bladen är oftast vaxartat blanka och kan liknas vid en tunga. Dekorativa bruna sporsamlingar som bildar ränder på bladens undersida. Växer i tuvor där bladen sitter på kraftiga bladskaft som även de är dekorativa. Enligt en del källor listas de olika bladvarianterna som nedan men med tillägget -gruppen dock gör inte SKUD det hösten 2019. Eftersom det finns mängder av snarlika selektioner av samma bladtyp känns det rimligt föra de till grupper istället för egna namnsorter.
Trivs i fuktiga kalkhaltiga jordar och är grön vintertid. Tveksam till kalkhaltig jord - flera av mina växer minst lika bra i torvpartiet men på senare tid har jag blandat i lite äggskalskross eller snäckskal i torvjorden.
septentrionale
Gaffelbräken - ganska vanlig i Sverige särskilt Mellansverige
Arten är vintergrön och bildar en hård tuva med smala , en till två gånger gaffelgrenade blad. Bladskaften är gröna och relativt långa och lätt håriga vid basen. Gaffelbräken går inte att ta miste på - den liknar mest en smaragdgrön grästuva. Enda förväxlingen som är möjligt är med hybriden som naturligt kan bildad med svartbräken härunder. Skillnaden är att hybriden har brunt bladskaft.
I naturen växer arten ofta inkilad i en bergskreva, rasbranter eller på en berghäll. En bra indikator på att den vill växa där vatten snabbt rinnder undan. Enda arten som trivs även på sura bergarter.
Etymologi - namnet septentrionale betyder nordlig
ca 10 cm
Athyrium - majbräkensläktet
Släktet innehåller ca 180 arter som växer både i tropiska och tempererade områden. Och precis som för många andra släkten är man inte helt överens om släktets och arternas avgränsningar. Det här är medel- till stora ormbunkar som ofta har kompakta och upprätta rhizomer och ur dem växer tunna, sköra bladskivor i oftast trattlika rosetter. Bladen är vanligtvis tre gånger parbladigt fjäderdelade och lancettformade med en avsmalnande bas. Stjälkarna är fårade på ovansidan, med två bandlika kärlsträngar vid basen.
Majbräken, Athyrium filix-femina, och niponicum är arter med många olika sorter i handeln. A. filix-femina är en mycket anpassningsbar och variabel art som blir 50-150 cm hög. Den hittas över nästan hela den nordliga tempererade zonen, inklusive i stort sett hela Skandinavien. Och den verkar trivas på jordar med både lägre och högre pH liksom med sämre dränering och tung jord. Bladen är breda, lancettformade med en fjällig stjälk och kommer ur ett upprätt rhizom. Arten och sorterna bildar graciösa, mer eller mindre kraftiga tuvor. Majbräken är väldigt variabel och det lär finnas över trehundra namngivna engelska former och det är oftast några av dem vi hittar i plantskolorna. Men det har också börjat dyka upp några andra arter.
Trivs bäst i en fuktig, mullhaltig och näringsrik jord i ett skuggigt läge men klarar full sol om tillgången på fukt är tillräcklig. Vissnar ner på hösten.
filix-femina, majbräken
En mycket anpassningsbar och variabel art som blir 50-150 cm hög. Den hittas över nästan hela den nordliga tempererade zonen, inklusive i stort sett hela Skandinavien. Och den verkar trivas på jordar med både lägre och högre pH liksom med sämre dränering och tung jord. Bladen är breda, lansettformade med en fjällig stjälk och kommer ur ett upprätt rhizom. Arten och sorterna bildar graciösa, mer eller mindre kraftiga tuvor. Majbräken är väldigt variabel och det lär finnas över trehundra namngivna engelska former och det är oftast några av dem vi hittar i plantskolorna. Men det har också börjat dyka upp några andra arter.
Bilden visar en jag köpt som 'Lady in Red' men som definitivt 'bara' är den vanliga arten.
'Dre's Dagger'
Hittades i Skottland 1861 under den febriga ormbungssamlingsperioden som senare kom att kallas “Victorian Fen Craze”. Man sökte ovanliga former och den här är verkligen annorlunda. De pinnlik korslagda delbladen bildar ett kors, X, längs bladstjälken. Dessutom är toppen delad i en tofs.
60 cm
niponicum, regnbågsbräken ◑
Ö Asien
En art med ett kompakt ibland krypande rhizom ur vilket ovala, två till tredubbelt parbladiga blad växer upp. Bladen är är gracila, avsmalnande mot spetsen som också bjöker sig utåt. Färgen är fräscht grön med mörkt rödaktig mittnerv. Den fortsätter rulla upp nya blad långt in på sommaren om den trivs. Och på en mullrik jord sprider den sig utåt sidorna och bildar låga mattor som är lätta att dela. Det finns flera selektioner med olika färgvarianter och kombinationer av rött, grått, silver och grönt. Vissa verkar väldigt lika varann andra är mer särpräglade.
Blechnum - kambräknar
Ett stort släkte med 150 - 200 arter men endast en finns i N Europa, B. spicant. Den förekommer på spridda lokaler, främst i den norra tempererade zonen. Finns i sydvästra Sverige liksom på flera andra platser i världen. I handeln är det oftast bara två arter tillgängliga.
penna-marina
Dvärgbräken - N Mexiko, SÖ Brasilien, SV och S Sydamerika, Sydatlantiska öarna, SÖ Australien, Nya Zeeland
Vintergrön ormbunke som sprider sig med utlöpare. Bladen är mörkt gröna och blanka. Kan få röda - orange toner under vintern och vid nyutspring.
Fungerar fint som marktäckare men se upp med spridningen.
Trivs i ett fuktigt men soligt läge.
15 cm
spicant
Kambräken - Europa (Sverige), Turkiet, Kaukasus, NV Afrika, Alaska - N Kalifornien
Fridlyst i Blekinge län
En grov, svartfjällig jordstam som i spetsen har flera rosetter av enkelt parflikade blad av två slag. De sterila bladen är vintergröna och läderartade, oftast mer eller mindre utbredda på marken. De fertila bladen är upprätta och smalflikiga med rader av sammanflytande sporangiesamlingar längs mitten av bladflikarna, och de vissnar ner efter det att sporerna har spridits.
Kan inte förväxlas med någon annan ormbunke.
Trivs i ett soligt och fuktigt läge.
30 cm
Myriopteris tomentosa, syn. Cheilanthes
USA, West Virginia till Arizona och ner till Mexico
Bladskivan är grågrön och täckt med fina odelade vita hår. Stjälkarna är vackert rödsvarta. Bladen är 2 - 3 delat parbladiga ibland tom 4 gånger på de nedersta parbladen. Den nedre delen av bladskivan kan få ett tjockt lager av lockiga hår som som mörknar till en matt guldton som äldre.
En ormbunke som i vilt tillstånd växer i torra områden på ett antal olika bergsarter. De kallas 'xeric ferns' vilket betyder att de mycket god dränering och skydd mot vinterväta i områden med stor nederbörd. Bör odlas i soligt till halvskuggigt läge där den kan sticka in rötterna under en sten eller täckta av ett lager kross.
30 cm
Coniogramme - bambubräkensläktet
Ett släkte med exotiskt utseende och som inte är helt lätta ens i mitt ganska milda klimat. Påminner lite om Cyrthomium. Vackert gröna blad som sitter parvist strödda längs bladstjälken. Arterna växer vasformat. Växer långsamt och breder ut sig med rhizomer om den trivs.
Vilt växer de i fuktighetshållande lägen i lätt skugga. Eftersom de är på härdighetsgränsen här behöver de ett väldränerat läge.
gracilis - syn. C. japonica v. gracilis
Har nyligen fått artstatus. På engelska kallas den smalbladig bambubräken - ett talande namn. Bladskivorna liknar de hos bambubräken men är smalare och ger ett mera gracilt intryck. Bildar en tätare klump och har ett mera hängande växtsätt än C. japonica. Bladskivorna är blankt gröna, smala och bandliknande.
Antagligen är den här bäst att odla i kruka. Utomhus behöver den en rik, fuktighetshållande men väldränerad plats som kan skyddas mot tjäle och överdriven fukt vintertid.
intermedia Yoroi Musha
Kina, Japan, Korea
Japanska plantskoleägare är kända för att hitta, och skapa, udda muterade plantor. 'Yoroi Musha' är ett bra exempel. Bladen är 90 x 60 cm och kommer ur rhizomer som långsamt breder ut sig. Bladen är blanka och mörkt gröna med småblad som slumpmässigt muterar och bildar udda utväxter. Det finns inte 2 blad som är lika.
90 cm
Cyrtomium - mahoniabräknar
Ett släkte med ett fåtal arter som går att odla i Sverige, åtminstone södra. Som namnet antyder är småbladen mahonialiknande och de ger därför ett annorlunda intryck bland andra ormbunkar.
De trivs i ett halv- till helskuggigt läge med väldränerad men fuktighetshållande jord. Har odlat min i ett soligt läge i flera år och det fungerar bra men bladen blir inte lika vackra.
macrophyllum v. tukusicola
S Kina, Japan, Taiwan
Bildar en 50 x 50 cm stor och vintergrön rugge. Varje bladskiva är större än hos andra arter i släktet men varje blad har endast 2 till 4 bladpar per skiva istället. I bladspetsen sitter en bladskiva med 3 flikar, 3-forked. Bladskivorna är matt gröngula. Bladstjälken är mörkt brunsvart och färgen tonar sakta ut i de enskilda bladskivorna vilket ger en vacker effekt. Bladen är breda, styva och spetsiga, ungefär 25 x 30-90 cm.
>90 cm hög
Cystopteris
Ett i stort sett kosmopolitiskt släkte som växer även i Sverige.
fragilis
Stenbräken - Kosmopolit, Sverige
En lågväxt och tuvbildnade ormbunke med en kort och tjock jordstam. Bladen är ljusgröna och tunna. Bladskaften är tunna med ljusa fjäll nertill. Bladskivan är kal, lansettlik och pardelad två till tre gånger. Bladflikarna saknar en urnupen spets. Småbladen sitter ganska glest särskilt i nedre delen av bladskivan och har små runda sporsamlingar.
Trivs på fuktiga berg och i rasmarker, klippspringor och murar.
Etymologi - fragilis kommer av latinets frangere (bryta) och betyder skör, vilket syftar på bladskaftet.
Dennstaedtia - höbräkensläktet, syn Dicksonia
Ett litet släkte ormbunkar som bildar kolonier. Namnet höbräken kommer av att bladen doftar nyslaget hö när man bryter dem. Det vetenskapliga släktnamnet refererar till August W. Dennstaedt, en tysk botanist som dog 1826.
Trivs bäst i fuktig, närings- och humusri knågot sur jord i halv- till helskugga. Fungerar även i ett soligt läge om den får tillräckligt med fukt.
punctilobula
Höbräken - Ö USA
det latinska namnet punctilobula betyder "med små, prickiga lober" vilket syftar på sporsamlingarna på bladskivornas baksida. Bladskivorna är spetsliknande och avsmalnande triangulära och upprätta till välvda. Bladen är gröngula. Blir gul under hösten innan den vissnar ner.
Trivs bäst i fuktig, närings- och humusrik något sur jord i halv- till helskugga. Med tillräckligt fukttillgång fungerar ett soligt läge. Den lär kunna sprida sig väl bra med rhizomer där den trivs i Ö USA.
60 cm
Dicksonia antarctica
Sydlig trädormbunke - Ö Australien, Tasmanien
Vintergrön så kallad trädormbunke men vissnar ner i kallare områden. Stammen är rödbrun och har en avslutande rosett med välvda, djupt flikade och blanka mörkgröna blad som kan bli 3 meter långa.
Måste tas in vintertid i vårt klimat.
Kan sakta växa upp till 4 meter
Dryopteris - lundbräkensläktet ●-○
Fleråriga ormbunkar med kort jordstam. Bladen kommer i rosetter och är vintergröna hos en del arter. Bladskaften är ganska korta och saknar led nedanför mitten, nedtill har de ljusa eller mörka hinnlika fjäll. Bladen är lansettlika eller utdraget triangulära, längre än de är breda och två till tre gånger parflikiga. Småbladen är parflikiga med småflikar som är grunt till djupt sågade, tänder oftast utan utdragen spets. Sporsamlingarna på undersidan är runda.
Etymologi - Dryopteris kommer av grekiskans drys (ek) och pteris (ormbunke), det användes redan av Dioskorides om en växt som växte vid ekar (Quercus). Namnet ingår också, som artepitet, i det vetenskapliga namnet på ekbräken (Gymnocarpium dryopteris).
affinis
Raggträjon - V och S Europa och SV Asien.
En vintergrön ormbunke med ljusgröna unga blad som övergår i mörkt grönt. Bladen är breda och styvt läderartade. Växer kraftigt och bildar en symmetrisk rugge. Robust. En art med ett flertal selektioner som ofta är enklare att hitta i handeln.
Växer vilt i fuktiga jordan i lundmiljöer med hög luftfuktighet. Trivs i halvskuggiga till skuggiga lägen. Går bra i de flesta jordar.
> 120 cm
austriaca 'Lepidota Cristata'
Delvis vintergrön ormbunke som bildar rosetter med ovalt triangulära blad som byggs upp av mindre bladskivor av småblad som i sig bildar en liten trekant. Småbladen är smala och urnupna och hela bladskivan ger ett sirligt uttryck som påminner om spets.
Synonymer -Dryopteris austriaca 'Lepidota Cristata'
Dryopteris dilatata 'Lepidota'. SKUD för arten till D dilatata.
50 - 100 cm
bissetiana
Namngiven efter en samlare i Miyanosh'ta, Japan, Mr Bissett - Japan, Kina, Korea
Har korta, krypande rhizomer med tydliga fjäll är klumpbildande. Bladskivan är 45 cm lång och 30 cm vid och den ska vara vintergrön. Bladskaftet är ca 1/3 av längden i många fall. Bladstjälken har svarta fjäll som är smalt triangulära. Bladet är 3-delat vid basen och ovalt - spjutformat. Ovansidan är läderartad. Småbladen sitter i 15 till 20 par. Växer vilt på marken i skogsmiljöer eller vid kanten av bergsskogar. Härdig till - 25.
45 cm
carthusiana
Skogsbräken - kosmopolit inkl Sverige
En ormbunke som oftast håller sig kring 50 cm i höjd. Den bildar små tuvor med få blad. Bladskaftet är ungefär lika långt som bladskivan och är klätt med ljusbruna fjäll nertill. Bladskivan är utdragen och bildar en trekant som är bredast vid basen. Den är tre gånger parflikad med plana småflikar som har utdrgna tänder som påminner om taggar.
Påminner mest om lundbräken, D. dilatata, och nordbräken, D. expansa, men de här två arterna är större och har gula körtelprickar på bladen och bladskaften.
50 cm
crassirhizoma
NÖ Asien, Japan
Mörka, fjällade stjälkar och inte olik D. wallichiana men med mer fyrkantiga småblad. Fräscht grön, ej vintergrön.
Trivs i halvskuggiga till skuggiga lägen i fuktighetshållande jord
Fler och fler blad stämmer inte med artens utseende. Eventuellt är det två sorter i varandra. Bladen i bilderna stämmer bättre med D. affinis 'Cristata'.
80 cm
erythrosora
Blodbräken - Ö Asien
Mycket vacker ormbunke! De nya bladen är bronsröda i utspringet och övergår sen i mörkare grönt. Nya blad kommer under hela säsongen och ruggen har därför en vacker kontrast mellan det bronsröda och gröna. Min favorit? Odlar den jämte Acer griseum för effektens skull
Trivs i halvskuggiga till skuggiga lägen i fuktighetshållande jord
40 cm
filix-mas
Träjon -Eurasien (Sverige), NV Afrika, Nordamerika
Kraftig ormbunke med kort, tjock jordstam. Ofta meterlånga, mörkgröna blad som växer i rosett. Bladskivan är bredast nära mitten och har lansettlika småblad med grovsågade småflikar som är trubbiga. Nedre delen av bladskaftet är klätt med ljusa hinnlika fjäll. Sporsamlingarna är runda och täckta av ett runt svepefjäll, de blir med tiden svartbruna. Träjon är en av de vanligaste ormbunkarna i vårt land.
Halvskugga-skugga, i vindskyddat läge. Tålig i de flesta jordar men föredrar en näringsrik, fuktighetshållande jord.
> 100 cm
formosana
Bergsskogar i Japan, Taiwan och Filippinerna
Bladskivan är 100 cm hög och 35 cm vid och vintergrön i varmare klimat. Bladstjälken har basala fjäll som är svartbruna 1,5 cm breda i rörformade samlingar med 3-7 i ett C-format mönster. Bladen är 3-delade hos de lägsta småbladen men blir mindre delade mot toppen.
> 100 cm
lepidopoda - rostbräken
purpurella
sieboldii
Halmbräken - Japan, Taiwan
Ormbunke med ovanligt formade blad vilket gör den distinkt. Bladskivorna har en läderaktig känsla med 2-5 breda bladpar. Toppbladet är flikat med en lång, utdragen spets. I bilderna från sommaren 2018 och 2019 den verkar trivas
Skydda mot kyla och vinterfukt men behöver trots det en fuktighetshållande jord. Kan vara vintergrön. Utvecklas sakta och sprider sig med rhizomer.
Halvskugga-skugga
Etablerad kan bladen bli 20-50 x 20-35 cm
Gymnocarpium dryopteris
Ekbräken - cirkumpolear (Sverige)
Triangulära blad som är friskt gröna och 3 gånger fjäderdelade, nästintill liksidiga. Bladskivan sitter något vinklad på stjälken vilket ger intryck av en bladmatta som flyter över marken. Upprätta, mörka och blanka stjälkar som ger en vacker kontrast.
En tunn, krypande och finförgrenad underjordisk stam som gör att den kan breda ut sig kraftigt. Får mycket vacker höstfärg.
Mullhaltig jord i skugga, behöver utrymme för att trivas. Och breder ut sig om den trivs!
20 - 30 cm
Neolepisorus fortunei
S Kina - Malaysia
Upprätta, blankt gröna, vintergröna blad. Breder sakta ut sig med krypande rhizom. Lär kunna bilda en matta som är upptill 90 cm vid men här hos oss behöver den en placering där det inte fryser. Jag har satt den i kruka och kommer på sikt ta av nån rhizom och pröva ute.
50 cm
Onychium japonicum
Klövbräken - tropiska Asien
Kallas på engelska 'carrot fern' - morotsormbunke och då syftar man på bladverket. Klövbräken har tunna, svarta stjälkar som bär upprätta till välvda bladskivor. Bladskivan är tredelad med fjäderaktigt och fint delade småblad.
Härdigheten anges till USDA zone 7 eller engelsk H4 (H3). Den behöver ett mycket gynnsamt läge om man vill pröva den ute. Naturligt växer den på fuktiga men väldränerade jordar i ljus eller delvis skugga. Måste skyddas utomhus med täckning mot väta vintertid och mot tjäle genom en rejäl mulchning med torrt material. Enklast är nog ändå krukodling.
40 x 100 cm
Osmunda - safsasläktet
Ett släkte med ett fåtal vackra omrbunkar för trädgården och där samtliga vill växa i en jord med lågt pH och god tillfång på fukt.
cinnamomea
Kanelsafsa - kosmopolit
Producerar både sterila och fertila blad. De sterila kan bli allt mellan 30 till 150 cm höga och 15 - 20 cm breda, parbladiga. De mindre parbladen är 5-10 cm långa och 2-2,5 cm breda och djupt flikade så att de nästan är tvådelat parbladiga.
De fertila, sporbärande bladen är upprätta och kortare ofta 20-45 cm höga. De blir kanelfärgade därav namnet. De fertila bladen kommer först och de går långsamt över från grönt i den typiska kanelbruna färgen.
Bildar stora kolonier där den trivs i fuktiga kärrlika områden. Rotstockorna är massiva med tätt, mattbildande rötter. Rotmassan är ett bra substrat för många epifytiska plantor som orkidéer tex.
> 150 cm
Pellaea atropurpurea
SÖ Kanada, C, Ö och S USA - Guatemala
En ormbunke från västra sidan av syd- och nordamerika där den växer ur bergssprickor med högt pH. Skilda fertila och sterila blad som kommer ur en kort krypande rhizom med beige fjäll. Bladstjälkarna är håriga, mörkt purpurröda till svarta och 4 - 20 cm höga. Bladskivan är utdragen och 5 - 25 cm lång och triangulär i formen. Småbladen, första delningen av bladskivan har i sin tur 2-5 par av avlångt utdragna blad. Mot toppen av bladskivan är småbladen mindre delade och avslutas med ett ensamt odelat blad. Bladkanterna är inåtrullade och bär sporsamlingarna. De sterila bladen tenderar att vara mindre och med bredare småblad och segment.
30 cm
Polypodium - stensötesläktet - Polypodiaceae
De flesta känner säkert igen stensöta, Polydodium vulgare, från naturen i Sverige. Men släktet är större än så och av de ca 150 arter som finns är en del möjliga att odla hos oss tillsammans med olika selektioner som gjorts. Fler borde prövas i trädgården eftersom de är vintergöna med vackert gröna läderaktiga bladskivor. Det finns i huvudsak 2 släkten som växer i Storbrittanien - P. cambricum, (Syn. P. australe,) P. interjectum förutom stensöta. Dessa och selektioner och namnsorter av dessa är värda att pröva här. Polypodium cambricum är numera känd som en kamdelad form av P. australe men eftersom arten sen tidigare fått namnet P. cambricum så har det namnet behållits enligt reglerna för namnsättning och det anses vara det rätta namnet för arten och alla kultivarer som selekterats.
De är oftast väldigt anpassningsbara och inte så kräsna när det gäller plats och jordmån. De är modesta i storlek och spridning. Enda haken är att de vegeterar sent på säsongen ofta så sent som juli. Det innebär att i april till juni är de bruna. Man kan klippa tillbaka eller bättre - rycka loss de gamla bladen för att stimulera tidigare nytillväxt. Långsamväxande och lätt att dela och flytta. Och de är utmärkta marktäckare för svåra lägen inklusive torra där inte mycket vill växa.
De är vintergröna ormbunkar med fjälliga, krypande jordstammar som grenar sig sparsamt. Bladen kommer ett och ett eller i en liten grupp från jordstammen. Bladskaftet är långt och ledat vid basen. Bladskivan är parflikig, kal och läderartad. Småbladen är enkla och helbräddade eller fint naggsågade. Runda, orangebruna sporangiesamlingar som sitter i rader på undersidan av småbladen.
Etymologi - Polypodium kommer av grekiskans poly (många) och podos (fot) och betyder mångfotad, vilket kan syfta på den grenade jordstammen.
cambricum syn. P. australe
En vacker svagväxande ormbunke som hittas i bland annat Storbritannien. Får mycket breda bladskivor som nästan kan vara bredare än långa och med läderartade småblad. Cambricum-gruppen har flera vackra kultivarer med bland annat 'utsmyckade', krispiga och djupt skurna bladskivor.
Trivs bäst på något kalkhaltig jord. Passar bra i framkant av rabatten.
> 40 cm
Polystichum - taggbräkensläktet
Ett stort släkte med runt 200 arter och bland dem finns många som är intressanta för våra trädgårdar. Rhizomet är i regel kraftigt och upprätt med en kompakt rosett av oftast kortstjälkade blad med tätt fjälliga bladstjälkar. De flesta är mediumstora till stora, vintergröna ormbunkar, med styv bladtextur och blanka blad. Bladen växer i rosetter och är vintergröna hos många arter. Bladskaften är korta, fjälliga med fem till sju kärlsträngar. Själva bladet är långsmalt och enkelt eller dubbelt parbladigt med en fjällig mittnerv som sträcker sig ända till bladspetsen. Småbladen närmast skaftet har en utdragen taggsågad kant. Ibland är den övre småfliken större än den undre. Sporsamlingarna är täckta av ett sköldlikt svepefjäll. Polystichum är nära släkt med Dryopteris men bladen hos Polystichum är kraftigt tillbakaböjda i upprullningen.
Släktet har inga större krav på jordens pH utan klarar sig både i ett surjordsparti eller en rabatt med neutral jord. Men vintertid behöver Polystichum ha ett läge där fukt inte blir stående eftersom rotstocken lätt ruttnar.
Etymologi - Polystichum kommer av grekiskans polys (många) och stikhos (rad), vilket skall syfta på sporangiesamlingarna.
aculeatum syn. P. lobatum
Uddbräken - Europa (Sverige), NV Afrika, V och S Asien. Fridlyst i hela landet
De vintergröna, glansigt gröna bladen är upprepat delade, med tydlig textur, bruna fjäll på undersidan och stammar.
Sidan och stammar.
Odlas i fuktig jord i halv- till helskugga och helst vindskyddat läge. Tålig i de flesta jordar men föredrar en näringsrik jord.
40 cm
braunii
Skuggbräken - Europa (Sverige), Kaukasus - NÖ Asien, V Kanada, NÖ Nordamerika, fridlyst i hela landet
Vintergröna, mattgröna blad med hårig ovansida och vita fjäll på undersidan, parflikiga. Bladen är mjuka, örtartade och vissnar vanligen ner på hösten. Småbladen är ganska tvärt spetsade och det innersta paret av småflikar är nästan likstora. Bladskaftet och mittnerven är fjälliga. Sporangiesamlingarna är täckta av ett sköldformigt svepefjäll,
30 cm
neolobatum
Asia, China, Himalayas, Japan, Taiwan
Beskrivs som en av de tuffaste och mest slående av de vintergröna ormbunkarna med ett blankt, läderaktigt och mörkgrönt bladverk. Stjälkarna är täckta av konjaksbruna fjäll. Kan användas som solitär men blir vackrast i grupper om 5 eller fler.
Föredrar ett skuggigt till halvskuggigt läge och är mycket torktåligt men först som etablerad planta.
Tål torka men bränns i ett soligt läge
> 60 cm
proliferum var. syn. Polystichum aculeatum v. proliferum
SÖ Australien
Proliferum Syftar på de talrika groddknoppar och skott som bildar små plantor på bladskivorna. Rhizomet är upprätt, tjockt och bildar ofta en stjälk upp till 10 cm hög. Fjällen är spiralvridna upp till 2 cm. Bladskivan är 100 cm lång och 30 cm bred och vintergrön i varmare klimat.
rigens
Styvbräken - Japan
Beskrivs som en lättodlad art men jag och flera med mig vet att antingen trivs den eller inte. Just nu har jag ett exemplar som trivs. Får läderartade, skarpt tandade och triangulära blad. Bladen är något välvda och hela ruggen bildar en liten välvd planta. Är vintergrön om temperaturen inte är för låg.
40 cm
setiferum
Spetsbräken - en ormbunksart som fått en så kallad AGM, Award of Garden Merit, och det säger väl allt. En av de allra bästa ormbunkarna att odla i trädgården. Mycket härdig och utan fel. Bladskivorna är sirliga och delikata bladskivor som ter sig något styva. Arten har dessutom ett stort antal kultivarer som också är högklassiga. Jag har flera gånger hört - det finns inga fula setifreum kultivarer.
Trivs i neutral till svagt sur jord som är luftig och mullrik med mycket organiskt material.
80 x 80 cm eller mer under goda förutsättningar
'Lineare'
Smala och glest fördelade småblad längs långa bladstjälkar. Bladskivorna har ett nästan liggande växtsätt och ormbunken är betydligt mer utbredd än upprätt. Bladskivorna ger ett luftigt intryck och det är fint att plantera flera plantor tillsammans. Lyser upp i en mörk del av trädgården. Vacker ända fram till vårvintern när man kan rensa bord de gamla bladen.
90 x 120 cm
Plumosum-grp
Det finns många vackra kultivarer under beteckningen 'Plumosum-gruppen. Plumosum betyder fjäderliknande. 'Bevis' är en välkänd sort. Plumosum kombineras ofta med multilobum och tillsammans hittar man där några av de absolut vackraste sorterna med bladskivor med de finaste tänkbara texturer. Och i Storbrittanien går de därför under namnet - mosssköldbräknar. Det finns också så kallade 'crested' former. Crested betyder kamliknande, det vill säga bladskivans spets är ombildad till en bred avslutning som liknas vid en kam.
Pteris - Kantbräknar - Pteridaceae
Ett släkte med mestadels rumsväxter hos oss. Men jag vill ändå försöka med en art.
wallichiana
Dr. Nathaniel Wallich. En dansk botanist och kirurg (1786-1854) - China, India, Japan, Philippines, Taiwan, Vietnam
Växer långsamt ut till en prydlig liten matta från underjordiska, upprätta rhizom. Bladstjälkarna är mörkt bruna med mörkbruna fjäll mot basen. Stjälken delar sig i 3 bladskivor i toppen och de 2 yttre av dem delar sig igen. Den mittersta bladskivan är den längsta och förblir odelad. Bladskivorna är parbladiga och småbladen är djupt delade men inte inskurna till mittnerven. Sporsamlingarna sitter längs en kant på småbladen.
Växer bäst i fuktighetshållande, mullrik jord. Behöver en mycket skyddad och varm plats för att utvecklas bäst
Pyrrosia - stensöteväxter - Polypodiaceae
Ett släkte som trivs i varma tempererade klimat. De trivs i ett halvskuggigt läge där de får lite sol. Jorden bör vara näringsrik och hålla medel fuktighetshalv. Det är egentligen ormbunkar för fönsterbrädan eller exempelvis ett orangeri men arten nedan har odlats i skyddat läge på friland i Göteborg. Jag har krukat sticklingar från den.
lingua
China, Japan, Korea, Taiwan
Grunt liggande rhizomer som kan växa sig långa och som sakta bildar en liten gles matta. Från rhizomerna kommer enkla och mörkt gröna till olivgröna blad som smalnar av mot basen. Bladkanterna är böljande med en lätt vridning som visar ett beige filtat lager på undersidan.
Trivs bäst i morgonsol eller ett läge med ljus skugga. Bra att odla i kruka. Utomhus bör man välja en brant sluttning eller mycket väldränerad, lätt jord.
20-30 cm
Thelypteris - kärrbräknar - Thelypteridaceae
Ormbunkar som bildar ruggar med krypande, håriga jordstammar. Enstaka, upprätta blad från jordstammen. Bladskaften är kala och lika långa som bladskivan. Bladskivan är ljusgrön och två gånger parflikig med småblad som har helbräddade småflikar. Sporangiesamlingarna sitter i kanten av småflikarna.
De arter som odlas i Sverige trivs bäst i skuggiga och fuktiga miljöer. Men man kan pröva mindre härdiga men då plantera de mindre fuktigt än de växer i naturen.
Etymologi - Thelypteris betyder kvinnlig ormbunke efter grekiskans thelys, female, och pteris, ormbunke.
decursive-pinnata
Pakistan, S Kina, Korea, Taiwan, Indokina
En låg till medelhög ormbunke som breder ut sig i sakta mak. Bladskivorna är upprätta och mörkt gröna. Bildar en bildar en prydlig rugge lämplig i framkanten av en skuggig och fuktighetshållande plantering.
Trivs i en fuktighetshållande jord i ett skuggigt läge. Tolererar mer sol som fukttillgången är god. Lätt att dela på våren.
30 - 60 x 60 cm
Woodwardia
radicans
Azorerna, Madeira, Kanarieöarna, V Medelhavsområdet, Korsika, Italien, Sicilien, Kreta - fridlyst enligt artskyddsförordningen
Stora och upp till två meter långa, bågböjda blad. Bladskivorna är dubbelt parbladiga och läderartade. Bildar en ståtlig ormbunke men den är inte härdig hos mig och kan kanske inte nå sin potential i kruka.
Fantastisk flot oversigt – og samling.
Tack Lisbeth! Den underlättar för mig att hålla ordning med hjälp av bilder 🙂