Allemansrätten och en decemberfavorit
Allemansrätten är inte en rättighet att göra vad man vill
Sen jag skrev det här inlägget för 4 år sedan så har naturvårdsområdet blivit klassat som naturreservat i juni 2016. Jag har uppdaterat med andra bilder december 2017
Efter att ha läst om naturligt adventspynt på bloggar och en del kommentarer kom reflektionen – vad kan vi om allemansrätten egentligen? Och när och varför tycker vi det är ok att bryta mot den? Och om nånting är lagligt är det för den skull alltid lämpligt? Nedan några tankar från markägarens perspektiv. Det blir en omväg utan genväg men jag lovar att jag knyter ihop det på slutet. Har du bråttom så scrolla direkt…
Allra först vill jag tacka Anna som skapade utmaningen; månadens favorit för oss bloggare! Det har varit roligt och många gånger svårt att välja. Min decemberfavorit blev ett beslut som växte fram till något självklart.
Det jag kommer skriva nu är inga pekfingrar utan min personliga reflektion. En syn på natur, lagligt och lämpligt som vuxit fram. Jag har hunnit fylla femtio men för 30 år sen, kanske 20 också för den delen plockade jag utan eftertanke. Det första jag slutade plocka för just ca 20 år sedan var fönsterlav. Ni vet den där toppiga, vita ’mossan’ som egentligen är en lav men som vi vill ha i adventsljusstaken. Jag insåg – vi var 3 stycken som kände till 2 ställen – att även om vi plockade liiiite så växte den oändligt mycket långsammare. Fönsterlaven är laglig att plocka men uttalat olämplig.
Inom naturreservatet är det inte tillåtet att plocka något
Den här bilden är från ett naturreservatet men kunde lika gärna vara från min familjs marker. Mellan oss och det här reservatet är det gångavstånd. Våra markgrannar, mellan oss och reservatet, har numera så kallat naturvårdsområde på sina marker. Många länsstyrelser likställer det med naturreservat ur allemansrättslig synpunkt. Naturreservat hittar jag som brukare av allemansrätten på kartor. Kommer jag precis rätt så finns det också stolpar på skogen som visar gränsen men inte med staketstolpstäthet precis. Naturvårdsområde meddelas bara markägaren. Vad vill jag säga med det? Jo vi har allemansrätt men jag är skyldig att veta var jag är och vad som gäller just där. Och att gränsen ofta är osynlig för en oinvigd. Hur vi vet var gränserna går? Oftast så går man upp gränsen med äldsta generationen medan tid är – om du förstår. Annars behöver man hjälp av lantmäteriet.
Mossa i olika former och färger
Mossa är lagligt att plocka – när jag läste det första gången var min spontana tanke.. ..mossa är ju inte en mossa utan massor av arter. Inne på skogen ser jag mycket av somt och väldigt lite av annat. Annat är bland annat fridlysta arter som skirmossa och dunmossa. Mossmattan i översta bilden innehåller många olika arter. Det finns flera arter som är fridlysta; 5 stycken nämns i en folder naturvårdsverket tagit fram. Minst 1 av de hittar jag i vår skog och naturreservaten runt omkring. Bilderna är andra än de ursprungliga…
Mossa, sorter som inte är fridlysta är lagliga att plocka för självbruk. Och jag plockar fortfarande. Men numera väldigt genomtänkt. Att göra ett hål i en mossmatta som den i översta bilden eller ovan inne på skogen finns inte. Jag vill inte se det där bruna hålet under många år framöver, räkna med sisådär 15. Jag letar hellre upp en yta där pappa kanske fällt ett träd så mossan ändå kommer vantrivas. Eller duttar som svinen bökat upp i jakt på mat.
Här har vildsvinen bökat runt och förstört
Här plockade jag mossa för många år sen
Frögranar, dikesgranar och allemansrätten
Jag har läst på bloggar om hur man gräver eller drar upp frögranar, dikesgranar… Undrar stilla för mig själv om de är annorlunda, lagliga på något vis? Självklart är väl att allt som inte är mitt är någon annans?? Så tänker och lever jag i vart fall. Om du någon gång grävt, sågat utan att fråga markägaren, eller funderat på att göra det… ..så ska du veta att vi säger väldigt sällan nej. Säger vi nej finns det ett fullgott skäl. Det är inte svårare än en enkel liten fråga. Granen har rötter som skadas väldigt lätt. Skadorna leder till röta inifrån och visar sig när man tar ner granen många år senare. Och ja – spaden i marken kan ge skador på rötter runt omkring. Det är bland annat därför markägare vill att ryttare håller sig till befintliga vägar i skogen. Skulle det inte kännas bättre efter att ha fått ett ja – du kan såga där för det ska ändå röjas?
Allemansrätten säger att vi får ta grenar, kottar mm som fallit ner. Men inte överallt, inte alltid – inte på naturvårdsområde eller naturreservat. Och jag har en skyldighet att ha koll på var jag är och vad som gäller där. Vi har en unik rättighet i allemansrätten men vi har också en skyldighet att veta vad det betyder, vad som är skyddat och att respektera det. I tillägg tänker jag att vi lite till mans kan ägna en tanke åt vad som är lämpligt. Gör jag det så kan jag vara en del av ett förebyggande, snarare än reaktivt, bevarande. Det är det lämpligaste!
Sist men inte minst min decemberfavorit! Granen som står så grön och grann i stugan. Den som jag älskar att titta på så här års. Vill du se vad andra bloggare har för decemberfavoriter tittar du in hos Anna vattenkanna via länken härunder.
Önskar en God fortsättning på Julen och ett riktigt Gott Nytt Trädgårdsår! /Carina
Så många kloka tankar, och nej jag scrollade inte till slutet! Det är viktigt att tänka sig för vad man plockar och när.
Dina bilder får mig att längta ut till naturen! Tänk att vandra där, känna dofterna. Allemansrätten är fantastisk, men kräver också respekt, så viktiga tankar du delar med dig av. Ja, och härligt val av månadens favorit, visst är det en underbar tradition att vi tar in dessa träd, klär dem med allehanda och sedan betraktar, doftar och njuter…
Fortsatt god jul önskar
Katarina
Tack ska du ha! Jag är nog bortskämd med riktiga sagoskogar inom bekvämt räckhåll.
Mitt morronkaffe tidigt, tidigt i soffan smakar alltid bra. Men med den klädda julgranen och ljusen blir det en extra krydda i mörkret. Helt enkelt lite extra njutbart 🙂
Fortsatt god jul til deg og din familie!
Klem, Marit
Vad jag, som fd skogsägare, tycker vet du redan. Jag tackar för att du skriver om ämnet och hoppas att fler tänker en gång till när de är ute i naturen. Jag vill behålla den trollskogsstämning du visar på dina bilder och hoppas att både barn och framtida barnbarn också får ta del av den i många år framåt.
Kram Kristina
Där känner vi lika! Och jag vill hoppas och tro att det i de flesta fall är ren okunskap. Vi är reaktiva i så många sammanhang att lite tanke före kanske kan förändra i något sammanhang.
Kram, Carina
Jag tycker det är jättebra att du skriver lite om allemansrätten. När jag var liten gick min mamma och jag i skogen veckorna innan advent för att plocka saker att pryda ljusstakarna med (härliga barndomsminnen). Vi plockade grön mossa men vi plockade aldrig den vita renlaven. Hon berättade för mig att det tog ofantligt många år innan den hunnit växa upp igen. Jag erkänner att jag har renlav i en av mina ljusstakar. Jag köper den i vår ICA-butik och egentligen borde jag kanske inte göra det. Dom måste ju ha plockat den någonstans. Jag har faktiskt i några år plockat den i naturen också. Det fanns ju så mycket på ett ställe tyckte jag, det kunde väl inte göra något om jag plockade liiite, hm. Min mamma lärde mig också att jag aldrig fick klippa eller bryta några grenar, bara plocka sådant som låg på marken. Och jag lovar … det finns alltid saker att plocka från marken. Man behöver inte bryta eller klippa. Det är märkligt, men det man lärde sig som barn det sitter kvar i ens medvetande.
Och nu till din månadsväxt! Vilket bra val. Granen som står så grön och grann i stugan 🙂
Önskar dig en god och glad fortsättning på julen!
Kram Anita
Men så är det ju… ..vi har växt upp och fostrats av generationer när miljön inte verkade behöva det fokus som vi måste ge den idag. Inte så intressant vilka fel man gjort tidigare utan förmågan att lära nytt. Det är nog pappas varsamma skogsvård som satt sina spår hos mig 🙂
Jag vill tro att mossan i butiken är OK. Å andra sidan frågade jag i blomsteraffären om några Cyclamen knölar – är de odlade eller uppgrävda, är de CITES certifierade.. De hade ingen aning men tog åtminstone reda på det.
Kram, Carina
Hej. Så roligt att hitta din fina blogg och få dela dina tankar.
Bra att du skriver om ämnet. Använder själv mycket naturmaterial från
vår egen mark i mina inlägg och ska från och med nu i samband med det informera lite mer om vad man får och inte får. Visst kan man som markägare känna sig totalt maktlös inför det faktum att folk fullständigt skövlar markerna på fina blommor med allemansrätten som försvar. Jag glömmer aldrig min svärmors ursinne när hon träffade på några som plockat ett helt fång orkidéer i våra ängar.
Passar på att önska GOTT NYTT ÅR redan nu.
Elisabeth
Välkommen, roligt att du hittade hit! Oj… ..ett helt fång orkidéer då har man missat väldigt väsentliga delar i allemansrätten.
Gott slut och ett Gott Nytt År önskar jag dig också! /Carina
Så bra skrivet! Jag hör till de lyckligt lottade som har markägarens tillstånd och dessutom inte behöver riva loss det jag vill ha, det har grisarna redan fixat.Ibland känns det rentav som att jag restaurerar när jag tar hand om och lägger tillbaka de oppfrästa sjoken av mossor. Jag vet ju att de kan växa vidare.Laven däremot har nog svårare att hitta nytt fotfäste och man blir gråtfärdig när grisarna vänt opp och ned på flera kvadratmeter f.d. vacker lavklippa 🙁 Jag blev nyfiken på vilka sorter som är fridlysta, måste kollas. Palmmossa och bäckstjärnmossa är två favoriter som jag hittar allltför sällan, men det kan ju bero på att biotopen är rätt ensidig här 🙂
Tack! Kändes viktigt att ge perspektiv från andra hållet. Vi pratade om det några markägare i en bastu igår… Tyvärr har allemansrätten blivit något som en del människor viftar med endast som en rättighet. Skyldigheterna man har som brukare har man heeelt missat. Att man kan laga mossmattan – tack för tipset! Ska googla mossorna du skrev om 🙂