Blyg men tuff

Nej jag pratar inte om mig själv

Crocus sativus

Visserligen är jag blyg men en viss tuffhet gör att ingen tror mig om blyghet. Men nu ska det handla om höstens blyga, sirliga och om jag fär säga det lite kinkiga krokusar. som döljer ett tufft inre.

Tuffa på så sätt att jag beundrar deras vilja att skicka upp knoppar och försöka blomma samtidigt som höstvädret drar in. Tycker inte att mina någonsin vill börja blomma i augusti som en del ska kunna. Vi talar oftast om ett förvånat oj… nånstans i oktober för en del och ibland ännu senare för andra. Vet inte om det hjälper att kinka heller. Tror faktiskt mer på envetenhet och acceptans. Envetenhet – plantera lökar om och om igen. Acceptans – det blir aldrig några stora ruggar utan mera – jag får vara glad åt det lilla. Hon dansade en höst är i vissa fall där man får lägga acceptansnivån.

De kan ligga ner däckade av frost och sen resa sig upp i takt med att solen värmer. Dessutom har de oftast längre stjälkar så det är en längre väg innan blomkalken har tagit sig hela vägen upp igen. jag förstår inte riktigt var kraften kommer från. Den första bilden  är Crocus sativus – japp saffranskrokus. Men ni ser ju själva att det är inget jag blir rik på i Sverige. Snarare blir någon plantskola rik om jag fortsätter envisas med att sätta nya. Men jag satte de en höst och visste  att sannolikheten att de skulle återkomma var liten, mycket liten.

De som visar sig först redan i september är Crocus speciosus albus. Det har fortfarande inte blivit några mattor men den blommar troget varje höst. Kanske blir de fler om jag slutar flytta dem… Bilderna är från den 2:a oktober 2013 och visar att höstpigga humlor fortfarande behöver något att äta. I kraftig uppförstoring så ser man fullt av pollen på humlans ben och i pälsen.
Crocus speciosus albus
Crocus speciosus albus

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Crocus speciosusDen vanliga Crocus speciosus blommar nu i mitten av november, möjigen kan det vara någon namnsort men vackra alldeles oavsett.Crocus speciosus

 

En annan sort som blommar nu är Crocus pulchellus. Den står för skuggigt för att verkligen visa upp sig. Men många knoppar var på gång. Så den är nog den som blommar sist. Kanske det jag borde göra, samla ihop sorterna och placerade de lite soligare, lite varmare. Kanske är det därför den vita blommar tidigare – den står just så. Anpassningsförmågan är hisnande i vart fall och tanken gör att njuter lite extra av krokus på hösten när myckenheten är liten. Och om det är en solig eftermiddag i november kan det bli som på bilden underst.

Crocus pulchellus

20131117_växter_0082_Crocus-pulchellus

 

 

Ha det gott!


carina

6 Kommentarer

  1. Sabelhagens olivlund den 19 november, 2015 kl 07:43

    Så vackra de är. Härligt inlägg.
    Kram Maria

  2. Katarina/En grön sida den 19 november, 2015 kl 08:49

    Blyg men tuff, vi är nog flera som kan känna igen oss i detta. Iallafall då och då, här och där. Underbart inlägg med magiska bilder. Vilka skönheter! Formerna, färgerna, linjerna… Så fin där den står, men blir ju tydligt då du visar att den är rik ”inombords”.
    kram
    /Katarina

  3. lunasblogg den 19 november, 2015 kl 09:04

    Åh! så fina men jag har gett upp försöken med de höstblommande krokusarna. Måste nog vara mer enveten.
    Kram luna

  4. Britt den 19 november, 2015 kl 09:38

    Bra namn på inlägget. Verkligen tuffa i den miljön. / Britt

  5. Bettinas blad den 19 november, 2015 kl 11:04

    Fler krokus åt folket!

  6. Nina Västerplana den 19 november, 2015 kl 11:42

    Underbara bilder Carina! Imorgon ska jag åka hem om möjligen mina alldeles vanliga Crocus speciosus har orkat slå ut… Jag har nog också gjort felet o sätta lökarna där de inte får tillräckligt med sol på hösten…. får leta efter ett ställe där solen kommer åt o värma nu!
    Ha´t himla gôrgôtt i höstmörkret
    Nina

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.