Aldrig-säga-aldrig – om färger jag ogillat
Aldrig-säga-aldrig – ja åtminstone om framtiden… Och det gäller inte bara färger i trädgården utan för hela livet. Vi vet så lite och hepp så hade aldrig-situationen hänt. Trädgårdsfärgerna som jag varit resistent mot är gult, orange och brunrött. Gult flyttade in av en händelse – växter som prackades på mig och ibland är det helt enkelt enklare att bara nicka och ta emot. Och väl hemma kan jag inte slänga utan de trycktes ner i rader – 3 olika släkten men alla i gult. Det var generösa mängder jag fick dessutom… Svor lite – ja det var inte det jag tänkt göra där och då…
Men det som var fel där och då blev himla rätt så småningom och gav mig ännu en lektion i – jag ska inte använda ordet aldrig om framtiden bara om det som varit. På sikt ska jag återskapa något liknande – nu har sorkarna kalasat på rötterna av de flesta som växte här. Men jag tror jag lyckats rädda lite av allt – framtiden får utvisa. Och idag backar jag inte för högsommargula nyanser.
En Ligularia som faktiskt köpt mest för bladens skull men som jag kom att tycka om. Tyvärr är det ett släkte som sniglarna älskar så även om jag kommit att gilla blommorna är det en ojämn kamp. Senast åt sorkarna på den men eventuellt har jag lyckats rädda två bitte små skott.
Same, same fast olika
Det har alltid varit skillnad på gula blad och gula blommor. De gula bladen har jag gärna planterat och gett fina platser och kompisar. Och jag skulle kunna göra en lång lista med gulbladiga växter jag gillar. Förra inlägget lyfte till exempel att par gultonade prydnadsgräs. Visst är det konstigt eller inte alls?
Orange, Aldrig-säga-aldrig
Ja vad säger jag… ..orange är jag fortfarande kluven till även om en Crocosmia blommade vackert i glödande orange som matchade perovskian fint. Eller kanske var det så att den helt otroliga blomningen, långt mer magnifik än någonsin innan knockade mig på sensommaren. Alla andra år har det i bästa fall varit nån enstaka gles stängel men i år så blev det en hel rugge med mängder av blommor…
..och så var det brunrött
Man ska aldrig-säga-aldrig men jag är fortfarande tveksam till solbrud, Helenium, kultivarer. Har jag något i färgen – ja! Sommarrudbeckian ’Sahara’ gillar jag. Men kanske är det så att om någon eller några sorter av solbrud flyttar in kommer jag gilla dem. För det är faktiskt så det blir med de flesta växter de är fina på rätt plats.
Kombinationer lyfter mina aldrig-säga-aldrig färger
Det är kombinationerna tänker jag som gjort att jag kommit att gilla gult. Då när jag tryckte ner de gula växterna i rader, de var så många, kompletterade med blåvioletta nyanser kom jag på att de kan vara fina. Och det är detsamma med den skrikiga montbretian den är fin med rätt kompisar – även där blått och silvrigt.
Aprikos har en särställning
En helt egen fil in i trädgården har aprikos – tror de var de aprikosfärgade tulpanerna, Apricot Beauty, jag satte i början av 90-talet och som blommade samtidigt som den blå bergklinten – som banade väg. Idag tycker jag om aprikos med de rostbruna gräsen. Och med tiden har jag planterat många pioner i aprikosrosa eller laxrosa mest för att den då nästintill enda sorten var svår att hitta och dyr. Men jag ser alltid bilden framför mig där de blommar bland svalt blå försommarblomning. Men vilka blå blommar då? Tulpanerna har sällskap av blå pärlhyacinter…
Jag kan hålla på hur länge som helst men det får räcka nu… En solig pion får avsluta denna den här sista novemberhelgen 2020. Jag har kanske låtit överdrivet positiv till väder och mörker men faktum är att uppsidan det här året är att jag varit hemma mycket, ute massor och är det fortfarande, så att när det blev mera höst på riktigt så längtade jag efter att vara inne. Och kanske har jag haft tur på västkusten för det har vävts in flera dagar med solsken men också dagar med härliga temperaturer i november. Och det sista räcker långt för mig. Det är först nu som jag dragit på en tredje tröja – ett tunt underställ.
Jag länkar som vanligt till Trädgårdsfägring som handlar om färger som vi ratat men har ändå.
Önskar dig en härlig första advent!
Ha-ha! Nesten så jeg kunne skrevet det selv. Ja, jeg har fortsatt fordommer (eller misliker sterkt) visse gule planter. Andre har seneket seg inn og vunnet mitt hjerte. Det gjelder gule roser, peoner, Ligularia, og spesielt Rudbeckia med den attraktive brune toppen i midten. Aprikostoner kom inn i hagen på samme måte, gjennom de lekre aprikosfargede tulipanene. Nå tar jeg med glede inn selv laksefargede blomster 😮 Hvem skulle trodd det?
Ja, og det startet med gult bladverk og prydgress, som var så lekkert… Men alt handler, som du sier om å finne rett sammensetning av plantene.
God helg!
/Irene
Kul att läsa om din resa som låter i stort sett likadan 🙂 Gult är en bred färg om jag tänker från det ljusaste citrongula, limegult och sen hela vägen över till höstens brända gula med mycket brunt och allt är inte fint. Jag föredrar vårens svala gula fortfarande och där finns ju bladen och gräsen. Tror inte orange kommer bli någon vanlig gäst här men finnas i några enstaka klickar liksom vissa röda med mycket gult i. Men sammanhanget styr 🙂
Tack detsamma! Carina
Det er sånn jeg har det også. Gult er en farge jeg har mye av uten å egentlig like den. Jeg kjøpte en gang mange dagliljer av en mann, og mange av de var gule. Men jeg klarer fint å se på de uten å tenke at de er stygge 😉
Rudbeckia fugidia er den første jeg har kjøpt i senere tid som er gul, og når hlsten kommer synes jeg den er praktfull. Merkelig ikke sant? 😉
Den japanske gyldenlønnen kunne jeg også hatt.
Oransje er og rødt er farger jeg fortsatt ikke liker, men jeg kan tåle de i små doser. ’Sahara’ har overrasket meg totalt, for plutselig så likte jeg de fargene også 😉
Din ’Coral Sunser’ er jo helt nydelig. Ja, dette med farger er et mysterium…
Vi får leve med svingningene i humør og hva vi liker, og bare godta at det er bare sånn det er 🙂
Ha en fin 1. Advent! Klem, Marit
Gyllenlönnen skulle säkert fungera hos dig. Den är friskare och tåligare än japanska lönnar 🙂 Ja färgerna är ett mysterium hur de nästlar sig in. Och när du säger dagliljor så har jag ett par gula – arter som också är fådda blommor. Den ena doftar dessutom väldigt gott. Sahara är väl egentligen inte röd och den klär och kläs av de flesta runt omkring. Hoppas våra både dina och mina överlever även den här vintern.
Kram, Carina
Håller helt med, man ska aldrig säga aldrig och även här har det smugit sig in både gult, oraange och brunrött. Tock och lov passar de hyggligt bra ihop för rätt plats är viktig. Särskilt orange tycker jag kan vara ganska kaxig och kul som accent.
Ha det så gott
/Anette
Eller hur… 🙂 Orange är kaxig och funkar fint även med lila. Och visst är det både bra och kul med lite rejäla färgklickar så jag vaknar upp om jag nu är lite lagom avtrubbad 🙂
Kram, Carina
Carina!
Har också nu lärt mig att inte säga aldrig. Den en gång så älskade, 1970-talet och sedan mer eller mindre hatade färgen orange, tycker jag återigen riktigt mycket om. I alla fall i inredning och i form av ringblommor och tagetes. Även gult börjar smyga sig in. Så fint med allt det gula hos dig i dina sensommmar rabatter.
Fortsatt trevlig helg!
Birgitta
Visst är det så och det är inte bara färger jag börjar gilla igen utan också växter som kastades ut då. Hos mig är det betydligt mer gult än orange men det kan bero på att min far målade taket i källaren orange och det känns som jag fått min livsdos när jag ser färgen åtmintone den där klara, kompakta orange som jag kan möta ibland – just som montbretian i första bilden 🙂
Tack detsamma! Carina
Hej Carina!
Känner igen det, att få växter som man egentligen inte vill ha. Fick också gult höstöga, den finns kvar, Det blev en blågul rabatt som numera är kompletterad med vitt. Visst ändrar sig tycke och smak, ögat vänjer sig.
Ha en trevlig helg /Marika
Hej Marika!
Så är det och i tillägg är det kanske så att när vi tyckt om och planterat en hel del behövs något nytt och då är just de där färgerna det liksom oupptäckta – gammalt känns nytt 🙂
Tack detsamma! Kram, Carina
Vilket härligt inlägg! Soligt och fint. För gult är ju solens färg. Vet inte varför gult kommer så långt ner på listan över färger i trädgårdarna men jag har nog känt samma sak själv. Men i kombination med blått och lila kan det bli väldigt häftigt. Det visar dina bilder. Orange kan jag bara tänka mig på en växt, azalea. Vet inte varför men det tar lite emot. Men … man ska ju aldrig säga aldrig 🙂 Och så ’Sahara’. Den övervintrade hos mig och nu har jag lag upp jord och löv för att täcka den och se om den kan tänka sig att övervintra ett år till. Det beror ju på vintern. Och apropå den så faller det just nu snö utanför fönstret och det börjar bli vitt på taken.
Ha en fin adventsöndag!
Kram Anita
Mmm ser att något faller här också men här var det en bred skala över vad som kunde komma från regn hela vägen över till snö… Precis som du har jag lättare för gult än för orange. Men när jag svarade nån annan nu kom jag på varför – ett helt tak, hela källaren var målad i en kompakt orange. Inte glödande eller något som gav spänning åt färgen utan dött, trist orange… Jag kanske är vaccinerad helt enkelt 🙂
Roligt med dina Sahara. Jag kanske också ska ta en del löv och täcka dem om jag inte redan gjort det med halm. Tack för tipset!
Tack detsamma! Kram, Carina
Hei Carina!
Det er så godt at det går an å skifte mening. Få øynene opp for nye muligheter og kombinasjoner. Det gir mer spenning. Ha det godt! Klem Anne
Hej Anne!
Javisst är det så 🙂 Möter ibland människor som inte kan tänka om för att… Vilka möjligheter de går miste om.
Tack detsamma! Carina
Verkar som om de flesta, inklusive undertecknad, har (haft) svårt för gult och orange i trädgården. Själv har jag lagt till mer och mer av de färgerna i mina planteringar på senare tid. Det handlar så mycket om nyanser, och precis som jag tänkte påstå att jag inte lärt mig tycka om brungulorange så minns jag hur besviken jag blev när Helenium ’Moerheim Beauty’ inte kom tillbaka efter en kall vinter för några år sedan. Med rätt placering och kompisar blir det flesta växter vackra…
Allt gott! Ulrika
Håller med och egentligen finns det väl ingen anledning till varför vi känner så 🙂 Visst är nästan alla växter fina med rätt kompisar – det har jag lärt mig med åren och det är kul när jag får till något jag är nöjd med. Tror jag skulle behöva provodla en Helenium för att säga något men kan spontant inte komma på några kompisar.
Tack detsamma! Carina
Vi havde engang en statsminister der sagde: “Man har et standpunkt, til man tager et nyt.” Det er vel naturligt, at ens smag langsomt ændrer sig. Jeg kan nikke genkendende til det, du skriver. Jeg er ikke begejstret for gule og orange farver. De gule farver kom ind i haven ved en foræring fra en god haveven, og jeg vænner mig langsomt til dem. De orange farver er jeg ikke nået til endnu.
Hilsen Elna
Det var en klok statsminister! Förmågan att kunna ändra ståndpunkt med mer information vid handen är något som många inte klarar, det är som förlora ansiktet. Det finns få orange växter här också kan jag erkänna 🙂
Ha det gott! Carina
Du har helt ret: Aldrig sige aldrig. Jeg har haft det lige sådan. Især med orange, men da vi flyttede ind her for 15 år siden, var især et rum i haven præget af et lavereliggende, orange tegltag, og så måtte jeg glemme både blå og rosa, for det så rædselsfuldt ud sammen med. Af nød valgte jeg derfor teglfarvede blomster med lidt abrikos for at bløde det op. Der gik ikke længe, så blev jeg jætteglad for farverne, og nu har jeg faktisk masser af rigtig orange. Sådan kan det gå.
Mange hilsener Lisbeth
I sådana situationer som med det orange tegeltaket är det bra om vi har undvikit att säga aldrig…. Och ofta har det varit så att en färg smyger in, som mina aprikos tulpaner, för att sen få breda ut sig mer och mer. Så vem vet vad som händer här? 🙂 Jag vet att det finns ett antal dagliljor som kan anses ligga i den där gul-orange färgskalan.
Tack detsamma! Carina
Man ska aldrig säga aldrig åtminstone inte när det gäller blommor som det blev för mig när det gäller den oranga kulören som inte alls är någon favorit men likaväl så finns den både i form av liljor och en del andra växter.
Som det är ute i naturen överlag så passar färgerna så bra tillsammans så även den varma oranga färgen på hösten så är den mycket påtaglig när löven tappar sitt klorofyll och då tycker jag att den är så vacker dessutom . Gula blommor har jag börjat gilla mer och mer på grund av att den lyser upp där den står .Ha det gott/Margareta
Jag säger fortfarande aldrig om gult och orange. Utom om våren när narcisserna blommar och jag njuuuter. Eller senare när krassen flödar över alla breddar med sina glädjefyllda blommor i … ja just det … orange och gult … Och så är det ju gullregnet, det underbara …
Ja det var ju det där.. Egentligen är och gör jag nog som du. Gullregn var helt otänkbart tills det växte ett på tomten när jag köpte mitt förra hus. Och under gullregnet skapade jag en omgärdad grusgård. Det var inte fy skam att sitta under gullregnet och njuta 🙂 Här har dahliorna krassens plats.