Skynda eller skynda långsamt?
Skynda – en intervju som gav eftertanke
Skynda ska man ju inte göra. Uttryck som fort-och-fel eller skynda-långsamt är kommentarer man ofta hör. Uttrycken talar om det goda i att sakta ner sig själv och arbetet. Att inte ha så bråttom. Och jag har tränat ner brådskan och sjunger långsamhetens lov. Drar upp från frö och sätter oftast små träd och buskar. Och ’folk’ säger – vilket tålamod du har.
Jag har köpt större träd på höstrea, och visst spar stort tid. Lika visst är att det snabbare blir rumskänsla av större träd. Men de allra, allra flesta är små när jag köper dem. De flesta jag hittade förra sommaren var sticklingsförökade och kanske ett år gamla. Det är underbart att möta människor som brinner och som verkligen testar gränserna för vad som är härdigt. Jag hade inte en tanke på storleken när jag botaniserade i växthuset på Stolpens trädgård. Tvärtom, jag åkte hem och tog fler sticklingar. Storleken är inte så viktig för mig, alla mina träd ska flyttas så småningom och då är det bra om storleken är hanterbar. Och jag märker att jag månar mer om de små. De som dör lämnar plats åt något annat och mer eftertanke kring hur göra nästa gång.
Gammal kunskap?
Sen fick jag kunskap som kanske är utdaterad nu – det är lättare att etablera mindre exemplar… Som motsas förra sommaren – en växt med större rotsystem klarar etableringen bättre… Jag har faktiskt ingen aning. Det mesta överlever stort som smått. Har sett kinesträd, Koelreutia, på flera ställen i sommar. De har varit lika små som mina och gissningsvis frösådda precis som mina.
Skynda, skynda
Den här sommaren har uppenbarligen varit god. Fast egentligen upplever jag att små träd och buskar har bråttom, väldigt bråttom precis som barn med att växa till. Men i sommar så har det gått extra fort. Den här lilla lönnen hade dubblat sin höjd i juli, nu är den tredubblad. Jag har klippt av en gren och tagit sticklingar och de har lika bråttom…
Acer negundo ’Odessanum’ är en gulbladig lönn som tål att stå i sol men jag gillar ljuspunkten den ger i halvskugga. Kompisen är en Phlox paniculata ’White Flame’
Körsbärsträden, prudnadskörsbär, har växt minst lika mycket. Kryddbuskarna har jag beskurit för att få en välgrenad buske. Kornellen går jag runt och funderar på hur jag ska forma. Jag såg en bild av en gammal Cornus kousa som ägaren varsamt och noggrant format till en väldigt vacker buske. Bonsaikänsla men i naturlig storlek hos ett vuxet exemplar. Min är relativt nyplanterad så jag har en vinter på mig att fundera medan den rotar sig. Nu har jag tagit av en gren som växt sig lång och tagit sticklingar. Jag har stammat upp och använt det borttagna som sticklingar både hos epåletträdet och Poliothyrsis sinensis.
Epåletträd, Pterostyrax hispida, ska få bli ett flerstammigt litet träd. Förra året en stickling, nu har den växt till sig rejält. Sticklingarna jag tog när jag valde grenar och tog bort sidoskott verkar ha tagit sig
Stort kan va bra
Visst kan det vara skönt att skynda. Att få något som ger en uppvuxen känsla. Plantskolans enda exemplar av Avenbokslönnen, Acer carpinifolium, visade sig vara 3 meter eller mer. Det var mer än jag räknat med när jag skulle få in den i bilen. Fast allt går och med den fanns inget val. Men jag har inte samma känsla för den som för den jag hade tidigare uppdragen från frö. Träden jag hittade på rea i höstas var också rejält stora. Och det fungerar ju ofta att hitta större storlekar av vanliga sorter och de flesta plantskolor hjälper till att ta hem om man frågar.
.
Avenbokslönn, Acer carpinifolium, på plats. Den var längre än hela bilen men med böjliga toppgrenar och varsam hantering så fick jag försiktigt böjt in kronan i passagerarsätet och längs vindrutan
Skynda långsamt har också fördelar
Det var härligt att gå runt förra veckan och binda upp toppskott. Få byta till längre bambukäppar. Skära bort en del grenverk och fundera över utseendet, flerstammigt eller uppstammat. En fördel är att jag själv bestämmer form och uttryck. Att de sällan behöver stöttas eftersom de växer fast som små är rätt bekvämt. Jag sticker ner en pinne att binda upp toppen mot, det är allt.
En som aldrig skyndat är lönnen nedan. Har känts som den varit pytteliten tills i våras när jag insåg att den växt mig över huvudet och närmar sig 2 meter. Utan att jag lagt märke till det så har den dragit iväg fast jag tyckte den var ynklig då 2005. Men så har den hunnit bli 11 år hos mig och flyttat 3 gånger. Råbocken fejade hornen för 2 eller 3 år sedan och jag blev orolig. Det blev en ensidig beskärning men nu har den repat sig och läkt sig själv.
Den lilla linden, Tilia ’Lico’, ska växa långsamt och knotigt. Nästa år ska jag ta och titta på om den eventuellt ska beskäras lite.
Långsamhetens lov
Intervjun jag nämnde var med Victoria Skoglund som äger och driver Zetas. Och hennes inställning klack till i mig. För det är det här jag gör… Det är förundran, längtan och lycka när den gulbladiga lönnen växer så det knakar. Det är lycka att upptäcka att den japanska lönnen närmar sig 2 meter eller att frön gror och sticklingar får rötter. Det är spännande att följa med de små och se individen utvecklas. När jag tittar på en frösådd av Acer capillipes så ser man hur olika de kan bli som individer. För mig blir de växterna rarare än de som kommer stora från början.
Victoria har valt att sätta mindre träd och buskar för att få se trädgården växa upp över åren.
– Många har så bråttom och vill ha allting fix och klart. Men det är bra för ödmjukheten och tålamodet att se trädgården växa långsamt, och att både lyckas och misslyckas längs vägen.
Källa: intervju med Victoria Skoglund i GP Bostad publ 22 augusti 2016
Lycka är små stunder som kräver närvaro!
Visst är det bra att ”skynda långsamt” men…vi som kommit upp lite i åren och dessutom inte har några anhöriga som ska ta över trädgården, vi vill gärna sätta växter som antingen är stora från början eller som växer fort. Man vill ju gärna se träd t.ex. åtminstone vara en 2-3 meter innan man dör! Därför min förtjusning över Acer negundo av alla möjliga bladfärger och med olika brokighet. Tror jag har en 7-8 stycken faktiskt! Dom växer till jättefort!!
Så det är precis som vanligt med växter, man kan aldrig säga att något är rätt eller fel, utan att en del passar för en själv – annat passar för andra. Men det är nog det som är så kul och spännande med trädgårdshobbyn!!!
KRAM
Susie
Javisst det är så sant. Det finns många rätta svar beroende på person och situation. Har läst att A negundo planterades mycket i USA men att man insett att den är liite för växtglad. Så nu är man försiktigare. Det är väl egenskaper den tagit med hit oavsett namnsort.
Kram, Carina
Ja, det er vel best stort sett å skynde seg langsomt, for ellers kan en lett gjøre store feil 😉
Det har jeg som motto når det gjelder å sage ned store trær, for der må en tenke seg godt om før en gjør det. Nydelig Acer negundo ’Odessanum’! Den har jeg aldri sett her. Jeg har bare 3 stk. av ’Flamingo’, men er veldig glad i de. Skulle gjerne hatt den gule der, ja! De gule lyser så fint opp.
Klem, Marit
Håller med dig. Vi var tvungna att ta ner några lönnar vid vårt första hus. Kommer aldrig glömma kommentaren från en av bröderna kommunen skickade dit. Han gjorde ett överslag på antalet ringar och sa ungefär- Det känns att ta ner ett träd som växt åtminstone 70 år på platsen. Det har varit med om en del och det tar en livstid för ett nytt att växa upp. Varje gång jag tittar på ett träd som eventuellt kan behöva tas ner så bubblar de upp igen.
Flamingo växer inte så bra hos mig. Men den är vacker den också 🙂
Kram, Carina
Min första tanke var lite som Susies. När man börjar inse att man inte har all tid i världen är det trevligt med träd som är stora från början. I alla fall inte bara plantera små. Annars känns det mest logiskt att plantera små. De borde ha lättare att acklimatisera sig och som sagt roligt att följa.
En mix av båda är väl optimal tänker jag. Och jag väljer lite efter hur lång utvecklingstiden för huvudegenskapen är. Tar det 15 år till blomning väljer jag gärna äldre. Ibland tänker jag – varför håller jag på? Men jag planterat åt någon annan kan jag tänka sen.
Carina
Och jag tillhör nog en minoritet för jag vill att allt växer långsamt. Jag vill ha öppen jord mellan växterna så att alla syns och får komma till sin rätt men det stora bekymret är att det mesta växer sig för stort trots att jag undviker att köpa snabbväxande plantor.
Barrväxter är för mig detsamma som häxkvastar som är miniatyrer och extremt långsamväxande, det gillar jag.
Rhododendron som tillhör favoriterna måste vara långsamväxande för att platsa här. Det finns också en stor fördel med långsamväxande plantor, de blir täta och fina och behåller en snygg form under många år.
Kram!
Där har vi många likheter. Barrväxter vill jag oftast ha små och smala. Jag såg en rhododendron på din blogg, ’Teddy Bear’, och blev jätteglad när jag hittade den. Att de håller formen längre utan en mängd jobb är härligt. Fast i lunden har jag planterat ganska tätt. Det är en plats för frodighet.
Kram, Carina
Jag köper också smått, jag älskar att se träd och buskar att växa upp och utvecklas. Det är roligt att få forma dem enligt egen smak och för att få dem att passa in i omgivningarna. Dessutom vill jag ha så många som möjligt.
Jag tar också lite sticklingar, fast än så länge har jag bara testat robusta, lättförökade sorter. Att kunna säga om ett vackert träd, att ”detta sådde/förökade jag själv för 15 år sedan”, ja, det vore grejer det!!
Min erfarenhet är att för små exemplar av ”zonknäckarrräd” kräver mer tur än lite större, kraftigare exemplar. Det kan gå, men vill man vara lite mer säker är det bättre att välja en större planta. Alternativet är extra tillsyn, förståss. Hur som helst, träd är bäst.
Härligt inlägg!
Kram
Marta
Tack Marta! Ja – träd är bäst 🙂 Så kan det säkert vara att små träd av zonknäckare är känsligare. Jag får väl se med det lilla judasträdet så småningom. Jag tror att hortensiasticklingen jag fick har börjat växa. Ska känna lite försiktigt om den sitter fast i helgen. Det är lite kul för vi har en plats inte långt härifrån som heter ’Verle’ nästan som busken.
Kram, Carina
Ett filosofiskt inlägg som stämmer till eftertanke! Samtidigt, när man närmar sig de åttio som jag gör är det inte så självklart att ha 15-20-årsperspektiv på det man sätter i trädgården…
Allt gott!/Laila
Det förstår jag fuller väl. Mina föräldrar är över 80 och allt som oftast så relaterar jag till hur de mår och har det. Tänker 20 år tillbaka och ser hur fort det gått. Så jag mixar lite eftersom jag ser att tiden 20 år framåt kommer rusa 🙂
Carina